Händelserika dagar...

Bloggen har nu legat på lite halvfart de senaste dagarna eftersom det som bekant varit Sverigebesök i casa di Lagerkvist/Bengtsson. Men igår morse körde jag familjen Bengtsson till flygplatsen i Milano och är nu alldeles ensam en vecka framåt. Bestämde mig för att jag inte skulle köra direkt hem igår utan svängde inom Lugano Sud för att shoppa lite. Det blev ett par tröjor men framför allt blev det en sväng på MediaMarkt med inköp av nya NHL11 som resultat. Ingrid förstod inte varför jag inte kunde vänta en vecka så hon kunde köpa det i Sverige så jag fick svenskt språk på spelet. Jag ser det snarare som att jag får en extra istid då hon inte är hemma, vilket i detta fall trumfade språkfrågan. Numera är man ju ändå så pass internationell så det vållar inga större problem direkt!

Efter en sväng på gymmet under eftermiddagen och en stunds invigande av det nyinköpta spelet begav jag mig iväg en kort sväng på ungdomsträning. Sedan var det hockeydags igen, men inte framför tv-spelet, utan live i Ambri-Piotta. Denna gång åkte jag med president Botolli som är, som jag nämnt tidigare, en mycket inbiten supporter med säsongskort. Ambri har inlett denna säsong katastrofalt och Alan lägger mycket av detta ansvar på tränaren, han har inte mycket till övers för denne huvudansvariga kan jag lova! Att inledningen varit usel visade sig dock även på annat vis också. Derbypublik siffran från i fredags på 6500 hade minskat till klena 2300 och spelet på isen var det klassiskt krampaktiga och självförtroendefattiga spel som kännetecknar ett lag i kris. Att man dessutom i dagsläget har åtta man på skadelistan och fick kasta in två purfärska juniorer ökar såklart inte förutsättningarna. Ambri krigade dock på förtjänstfullt och ställningen var efter två perioder alltjämnt 0-0. I andra periodpausen diskuterade jag och Alan just fenomenet av att ligga i botten och hur svårt det är att ta sig ur det och att man ofta förlorar denna typen av matcher på målsnöret (vilket man tyvärr har egen smärtsam erfarenhet av från de senaste säsongerna i Röke). Och mycket riktigt gick det emot de blåa krigarna under de avslutande 20. Halvvägs in i perioden tilldömdes motståndarna Zug en mycket mycket mycket tveksam straff. Min erfarenhet av straffar och hockey är att det är väldigt sällsynt att det döms straff i hockey, jag har aldrig riktigt förstått mig på bedömningen då jag massor med gånger sett till synes solklara straffar rendera i endast utvisning. Men i detta fall valde domaren, kontroversiellt nog, att döma straff. Ambri publiken visade omgående sitt enorma missnöje med detta domslut och började vissla hejdlöst och kasta in saker på isen. Passion för sitt lag i allra högsta grad, underbart!

Imponerande nog la straffskytten en kanonstraff och kunde ge sitt lag ledningen med 1-0.

Domaren insåg troligen sitt misstag eller påverkades bara av publiken och gav snabbt, och löjligt billigt, Ambri möjligheten i powerplay. Ambri's powerplay är dock helt signifikativt med laget och tabellposition, alltså helt uddlöst och ofarligt. 2-0 föll givetvis enkelt kort därefter och efter sen reducering tilläts Zug sätta 3-1 i tom kasse och förlust nummer åtta var inkasserad. Måste säga att jag lider en aning med Ambri-spelarna, jag har själv varit med om att torska åtta raka matcher och det var i en lugn och stillsam innebandyserie i Sverige utan några större påfrestningar från media eller publik. Här har man ett par tusen passionerade fans i ryggen att stå till svars inför samt media som trycker på och ställer jobbiga frågor. Jag skulle inte vilja byta kläder med någon i Ambri kan jag lova!

Kvällens behållning var dock inte hockeymatchen i sig. Det var att bevittna och lyssna till det engagemang som publiken har. I periodpausen förde Alan hetsiga diskussioner med en barndomsvän om lagets situation, de var inte riktigt överens och det var underbart att se deras kroppsspråk. Vilda diskussioner som alltid slutar med ett leende och en klapp på axeln. Och bredvid mig och Alan på läktaren satt en äldre herre som troligen inte missat en Ambri-match sedan dagen han tog sina första staplande steg. Alan "varnade" redan före matchen att denna herre skulle vara underhållande och han hade inte fel. Högljudda protester och yvigt kroppspråk matchen igenom och om jag känner sympati för spelarna så lider jag med denna man, hans blåa Ambri-hjärta måste lida tuffa kval för tillfället! President Botolli var såklart även han en behållning att beskåda, inte sen att vifta och gasta på både spelare och domare och framför allt duktig på att vissla högt och mycket!

Jag får avsluta med ett par ord om söndagens match. Vinst som sagt med 6-1 och vi genomförde en genomgående stabil insats. Vi släppte igenom lite för mycket skott, men Tessitore i kassen var stabil som vanligt så det vållade inga problem. Det stabila försvarsspelet håller i sig och motståndarna har svårt att skapa farliga målchanser på oss. Motståndarna, Laupen, körde men en hög press (eller snarare, de låg högt utan att pressa särskilt hårt) matchen igenom och detta löste vi exemplariskt denna gång. Vi agerade lugnt och stillsamt och högg kompromisslöst när tillfälle gavs. 2-0 i första perioden grundlade segern för i period 2 och 3 kontrade vi dom sönder och samman. Min egen insats då? Jodå, till slut riktigt bra. Kände mig väldigt avslappnad och fokuserad inför matchen. Första perioden blev för min kedja smärtsamt lik förra matchen och vi hade svårt att komma till målchanser, en ribbträff från mig var allt vi vaskade fram. Inför andra perioden gjordes ett byte i vår lina, Biffi kom in med oss och vi fick bättre fart. Hur mycket det var själva bytet som gjorde det vet jag inte, Laupen hade blivit lite mer desperata och bjöd på lite mer framför allt i kontringsväg vilket passade vår kedja väldigt bra. Vi skapade flertalet målchanser utan att få utdelning och egentligen hade detta kunnat leda till en väldigt frustration, men inte denna gången. Jag vet inte om det har med ökad rutin att göra men jag kände mig väldigt lugn, troligen för att vi nu åtminstone hade börjat skapa målchanser och då är det alltid bara en tidsfråga innan målen börjar trilla in. Men jag ska inte sticka under stol med att det var väldigt skönt när Ludo prickade in 3-0 på min passning och kvällens första poäng äntligen var antecknad. Första målet i tävlingssammanhang, i powerplay såklart, innebar 4-0.

Ingrid blev löjligt nöjd över denna bild på mitt första "riktiga" mål i TIUH-tröjan. Från favoritpositionen i PP såklart!

Innebandy är en sport med snabba vändningar, kan senast Pixbo bitter intyga, och 4-0 är egentligen ingen säker ledning men Laupen var i praktiken här ett slaget lag. Vår trygga defensiv gör oss svårforcerade och när vi kontrar så vasst så är vi svårslagna. Dock kommer matchbilden såklart vara annorlunda mot många av de svagare lagen i serien, men även mot dessa är det viktigt att inte tumma på försvarsspelet. Magkänslan är väldigt bra och jag tror att detta laget kan räcka riktigt långt i årets serie. Men än återstår det många poäng att spela om!

Nu blir det nog strax ett par matcher NHL11!

Ciao ciao